Trail Arenzano – Med livet som insats!

Så plötsligt är det bokat. Spontant till veckan därpå. Med mig har jag två andra i ”Team Sweden”. Medlurade tokar.

Som så många andra gånger har jag surfat in på UTMBs hemsida. Kollat italienska bergslopp och blivit sugen. Spontanbokat flyg, boende och startavgift, och smällt iväg med några enstaka dagars marginal. Knappt att någon annan eller ens jag själv förstått vad som hänt förrän jag står där med nummerlappen i hand.

Denna gång började det med Åda Wild Boar. ”Alla” sprang 53km:arn förutom Mirre. Jag fick någon mindre identitetskris av det hela eftersom jag valde bort 53’an pga för dålig form. För första gången på så många år var jag osäker på om jag orkade/kunde göra simpa 53km. (Obs! Nu menar jag inte att 53km är simpelt, men för någon som ätit ultra till frukost blir det lite konstigt att börja ifrågasätta en sådan ”relativt” kort distans).

Jag, Anette och Alex satt på brief’ingen. De skrämde som vanligt upp alla löpare om hur tufft loppet skulle bli. I snitt skulle det ta uppemot 14 timmar för de flesta klargjorde arrangören. Och dålig sikt dessutom.. det skulle bli tufft!

Jag var lite fundersam på vad jag hade för kapacitet i kroppen. Det var ju så oerhört länge sedan jag sprang långt. Ändå så kände jag mig inte speciellt närvös, jag menar, sådant här har jag ju gjort förr. MEN! Man ska verkligen ha respekt för 60km och 4300 höjdmeter. Det är knappast en barnlek..

 

Men det var oavsett nice att vara på resande fot igen, äta italiensk glass och förfasas över att det skulle bli massa löpning i regn under morgondagen. Jag som alltid har solgaranti ;) Men kvällen innan var det okej väder och havet sågs från balkongen. Lugnet före stormen helt klart!

 

Peppade och som vanligt tagna av stundens allvar (not) proppade vi i oss pasta och glass hela kvällen. Haha.. Fram med packningen. I sista stund hade vi fått med oss stavar också, som skulle visa sig vara livs(!)viktiga trots allt. Med på turen fick den obligatoriska packningen med tålig jacka, pannlampa, räddningsfillt och energi åka. Hade som vanligt gel som huvudsakligt bränsle i kombination med energibars och salt. Under loppet skulle det vara väldigt sparsamt med stationer.

Peppade gänget var på plats till starten. Som vanligt dåligt med frukost innan men kaffet smakar ju alltid nice! Anette hade fått ett jättehögt nummer och jag hade fått nummer 2?! Det kom med en viss press kände jag..

Startar ljuder och hundratals trailskor börjar trampa mot asfalten ur en liten härlig semesterhåla. Blicken är vänd upp mot bergen. Där skymtar höjdmeter i ett stort vackert dimhölje.

Benen trampar och det är kul att vara på äventyr!! Första 7km’arna går av bara farten; jag och Alex och Anette trummar på och skrattar åt hur Anette liksom kör över folk utför.. haha. Hon är ett monster utför! En timma blåser förbi och man undrar hur de tänkte när de sa 14h ?

s

Men sen så, sen går tiden snabbt och kilometerna långsammare. Sakta men säkert trampar vi uppför vår första rejäla passage, som vanligt tar uppförslöpningen aldrig slut. Aldrig! Men när den väl gör det så blir man ju återigen en ko på grönbete och far framåt!!

Enda skillnaden mot i vanliga fall är att varje enskilt steg är typ förenat med livsfara.. vi springer på dyblöta stenar, klippbitar, snår – precis i anslutning till något fint stup och rakt in i dimman. Till råga på allt är lutningen utför så pass brant att man gärna ramlar framåt okontrollerat varje gång (ungefär varje steg) man trampar fel. Rent av den värsta/mest brutala utförslöpning jag har försökt mig på?

Det ser till och med snällt ut på bilderna!

Sedan är det svårt att med ord beskriva hur man fördriver 8h i dimma på en osynlig stig i regn. Ialla fall svårt att förklara det hela underhållande! Men vet ni vad, man behöver sådant här också!! Aldrig under hela loppet kände jag att jag ville vara någon annanstans. Okej visst kan man sura över utebliven solbränna och uteblivna vyer; men livet är på något vis alltid nice i löparskor. Jag skrattade åt hela situationen några gånger under loppet. Hur man spontant åker till Italien och massakerar sina lår i uppförs- och utförsbackar frivilligt i oväder.

Visst blev vi kalla, visst kändes det farligt stundtals och visst var det både jobbigt och tufft, men jag gör om det vilken dag som helst!

Vid vätskekontrollen vid ca 40km kvar fick vi till och med veta att de dragit om banan till 46km och inte de utlovade 60km’arna. Något som frustrerade mig deluxe men som knappast var något att göra åt. Mest frustrerad över det hela var jag nog för att jag visste att jag hade 14 bra kilometer kvar i benen; jag hade hittat min ultratakt och energi. Kan tänka mig att jag hade varit mindre frustrerad om benen var mos..

Hursomhelst så fick jag istället 6 magiska kilometer utför i väldigt teknisk terräng som gav REJÄL mersmak. Nu längtar jag mer än på väldigt länge efter nya lopp och tuffa utmaningar. Jag min latmask har varit lite seg och trött på sista tiden så det var ju ett positivt besked att det fanns lite krut i benen.

Hela Team Sweden kraffsade in sig själva i mål med liten marginal under 8h. Vi hade nog haft en bra tur kring 11-12h på den fulla distansen. Vi fick ju helt enkelt tänka att våra uteblivna extra kilometer gav oss extra mycket tid att äta på kvällen.. eller något ;) Nej men skämt å sido; det var nog rätt beslut av arrangören. Det var det tuffaste underlaget och tuffaste väderleken jag har mött på länge, och jag vet att vissa löpare var ute så länge som 12h (!) på ynka 46km!!

Lite spontant ”We did it” firande fick det bli. Kvällen visade sig från sin finaste sida och spontanbesöket i Milano dagen därpå satte ett fint prick över i:et på resan. Jag tar med mig att det finns bra kapacitet i benen just nu trots allt och känner mig lite extra inspirerad till kommande långpass.

Och stort tack till mitt grymma sällskap för resan också:)

// Författare Miranda Kvist