CCC 100km – 19h37min kamp genom 3 länder

Det är dags att summera ihop en riktig resa.

Loppet CCC, en utmnaing från Cormayour i Italien, via Champex-Lac i Schweiz med avslutning i Chamonix i Frankrike. Ett år tidigare stod jag också på startlinjen. Då hade jag ingen aning om vad loppet skulle innebära, iår däremot, visste jag precis ur brutalt det skulle bli. Förra årets resa var en dröm i många mil. Men resan fick ett abrupt slut pga saltbrist och kollaps ynka 7 (!!) km från målgång. Efter så många många många timmars pushande i 93km dag – som nattetid.

Det tog mig månader att komma över att jag inte gick i mål. Man kan rent av sig att det var min hittils största motgång på tävlingslopp. Jag hade en helt fenomenal dag och pressade mig väldigt hårt. Att inte gå i mål för ett år sedan skapade hjärnmonster jag inte visste att jag kunde få inför lopp.

Så inför årets start så fanns det ingenting annat viktigare än att gå i mål. Skulle rent av kunna säga att INGET lopp var intressant så länge jag inte gått i mål på CCC. Allt annat fick liksom ställas på ”paus”.. Så jag tog mig till start i år igen. Och detta år skulle jag definitivt gå i mål. Fanns ingenting annat. Jag var ute efter revanschen. För att förstå helheten kan man läsa förra årets långa tävlingsrapport.

Dagarna inför loppet var vi uppe och sprang på lite höga höjder. Tog såklart lite actionbilder.

För den som inte vet om det så krävs det kvalpoäng för att få starta i CCC och de andra loppen under UTMB-veckan i Chamonix. Världens största bergsultramara-händelse. Mina poäng samlade jag på ett 7milalopp i Italien hösten 2016. Därefter blev det långlöpning på 87km till Uppsala i vintras. Men utöver dessa aktiviteter skulle det ta lång tid innan jag sprang riktigt långt på våren. Jag tränade på som vanligt men löparresor, jobb och aktiviteter slet mer än det gav. Först så sent som slutet maj sprang jag 54km och började oroa mig för formen inför CCC.

Tack och lov fick träningen sig ett rejält uppsving i juli med långa dagar i löparskor och bergslopp i Frankrike. För några veckor sedan avslutade jag mängden med Fjällmaraton. Summa kardemumma är väl att jag kände mig i hyfsat form inför utmaningen, men absolut inte i den högform som året tidigare. Förra året var jag i mitt hittls bästa form och det var också därför jag gick ut så hårt misstänker jag.

Dagarna innan loppet var vi som sagt i Chamonix och förberedde oss. Såg min superstarka vän Anette gå i mål på TDS, besökte Le Grand Montet och mötte upp hela mitt fantastiska supercrew mamma, syster och bror inför starten. På plats var vi till slut ett helt gäng som hyrde ett hus centrat i stan. Man kan skriva mycket om stämningen men det säger väl sig självt när Chamonix invaderas av 10.000 löpare + supporters under en vecka… Efter en ganska tråkig ankomst med spöregn och dimmiga vyer så skärpte staden till sig och från dag 2 så strålade solen och himlen var blå. Det skulle visa sig att hettan kom på posten likaså. Inför Anettes och Cristoffers start i TDS på onsdagen (jag startade på fredagen) gick prognosen från ok väder till brutalhetta. Värmeslag kom också på posten med andra ord. Jag började såklart oroa mig lite men samtidigt vet jag att jag är bra på att hantera värme. Jag föredrar ju trots allt finväder än fulväder på årets fest :) Gaddade mig inför starten så jag skulle kunna hålla koll på precis hur långt och jobbigt det hela skulle bli.. hehe… Kvällen innan start bestod mest av att stressa runt med packningen. Loppet har en gedigen utrustningslista som är helt omöjlig att komma runt. Knappast värt det att bli diskad pga utebliven extra batteri till pannlampan, exempelvis. Så man plockar och plockar och försöker minimera. Hade absolut ingenting annat än det nödvändiga och ändå blir ryggsäcken alltid lite för full och lite för tung!

Jag och världens bästa supporter (mamma) gick upp i ottan och tog bussen från Chamonix via tunneln under Mont Blanc till Cormayour. Kom till Italien redan vid 07 trots starten 09. Vi hade dock mer erfarenhet sedan förra året så vi plockade ju med morgonkaffe i thermos och frukost när alla löpare sakta men säkert samlades inne i ishallen innan starten. Snart lotsades vi vidare till starten och brief’ing kl 08.30. Den bestod mest av att några personer pratade på franska, italienska och engelska om vartannat. Jag roade mig med att försöka räkna tjejer i startfältet (såg 2st) och sedan att konstatera att när den engelska rösten sa ”Its going to be Beautiful and its going to be tough. Make sure to drink a lot of water” så pratade sedan den italienska rösten om exakt samma sak direkt efter bara det att samma budskap tog 15 min för italienaren haha..

Men dags för start!!!

Som vanligt står man i startfållan och undrar vad sjutton man gör på plats. Var kan man ångra sig nu? Och samtidigt så vill man inte vara någon annanstans överhuvudtaget. Att bara stå i startfållan innebär att man dels kvalat och haft tur i lottningen, tagit sig hela vägen till start, förmodligen tränat och dessutom haft turen att vara varken sjuk eller skadad den dagen det gäller. Bara att samtliga saker klaffar är ju herregud en vinst i ett lotteri nästan.

Alla speakers smaskade på och vi fick höra nationalsångerna för Italien, Frankrike och Italien. Sedan gick startskottet och vi var iväg!

1900 löpare lämnade Cormayour och började sikta mot dagens första topp. Den första klättringen innebär 1400 höjdmeter i ett svep och det är nervösa peppade steg som tas framåt. Hela staden vrålade och ovanifrån filmades vi från en helikopter. Situationen är brutalt mäktig och man vet att alla på plats längtat efter denna stund – nu var vi äntligen i väg!!

Jag tog det väldigt lugnt uppför. Joggade och gick om vartannat när det började branta till sig. Tålamod i starten är bland det viktigaste man kan ha. Längtade efter vyn från den överta punkten. Redan vid starten började värmen gassa på och den skulle då aldrig sluta.

Courmayeur – Refuge Bertone 15km

Det tog mig nästan 3h att avklara loppets första 1400 höjdmeter och 15km. Solen gassade hårt och redan efter 2h, strax innan toppen, började jag inse att det skulle bli en hård dag. Samtidigt är det få saker som slår just denna första stigning. Världen är helt makalös!!!! Vyerna brutala!

Refuge Bertone – Arnuva, 27km

Efter Refuge Bertone följer en häftig ”plan” löpning uppe på hög höjd. Roliga tekniska stigar och fantastik miljö som sagt. Jag var märkbart påverkad av värmen och trodde att jag skulle vara mycket långsammare än förra året. Kom in ca 20min senare till Arnuva än förra årets tid. Inte så farligt egentligen då tanken också var att starta lugnt. Det som däremot var lite tveksamt var hur erhört tufft jag tyckte det hade varit dessa ca 5h in i loppet. Året innan så blinkade jag inte ens och var halvvägs igenom knappt trött.

Bestämde mig för att sluta jämföra med året innan. Då duggregnade det redan efter några timmar och det var enbart höjden och längden som var utmaningen. I år däremot hade hettan bestämt sig för att krossa oss.

Arnuva – La Fouly 42km

Mellan Arnuva och La Fouly skulle dagens andra berg bestigas. Det var omöjligt att springa. Det blev snart omöjligt att ta sig upp med tempo. Benen vägrade nästan att fungera som de brukar. Värmeslag var som sagt min största skräck och redan såhär tidigt in i loppet tuggade jag salt, drack sportdryck och gel som aldrig förr. Undvika badkar längst med banan för dricksvatten är ju smart om man vill undvika magsjuka – men det kunde inte hindra oss löpare att komplettera vätskan mellan stationerna.

Jag offrade dessutom gladeligen dagens partysmink genom att doppa hela huvudet i badkaren längst med vägen – något jag då aldrig gjort förr heller. Löpare stannade längst med banan med tomma blickar. Löpare satte sig ner. Löpare vände och såg besegrade ut.

Jag tuffade uppåt men det var inte enkelt. Även om Mont Blanc fick mig att le…

Strax efter 7h nådde jag äntligen la Fouly och dagens första skugga undan solen.  Nu hade vi i alla fall gjort dagens första maraton. Jag började nästan hata solen under loppet och bestämde mig för att aldrig mer dansa soldans. Normalt sett har vi en himla fin relation, men inte när solen försöker ta kål på mig på årets stora lopp! Fattade inte solen att jag försökte genomföra ett bra lopp?!

Några kilometer senare nådde jag också Schweiz och halvvägs igenom loppet var jag. Tiden var strax över 8h och fortfarande bara en kortis efter min tid från förra året. Men det var HEMSKT JOBBIGT. Jag var urlakad av energin och det enda som pushade mig framåt var det faktum att jag skulle nå min mamma, syster och borsa i Champex-Lac vid 56km. Jag längtade något så oerhört! Benen smärtade dessutom efter konstant utförslöpning den senaste milen.

En liten mindre stigning och så äntligen var det dags att nå skylten som meddelade att vi var framme. Uppför en liten bit till och jag hör en röst som skär igenom alla andras hejarrop ”MIRANDAAAAAAAAA, MIN DOTTER!!!!” världens mest stolta mamma vrålar som aldrig förr. Jag gråter en skvätt bakom brillorna för att jag blir så lättad och lycklig av att se dem. Jag är fullständigt slut och behöver verkligen få sätta mig ner och bli bortskämd.

Mamma, syster och bror springer med mig 50m och vi får hejjarropp från hela staden. Att se dem ger så mycket mer energi än jag ens hade kunnat föreställa mig.

Det är dags att fylla på med energi. Följer strategin till punkt och pricka som jag satt upp efter förra årets missöde med saltbrist och andningsbesvär. Dock fortfarande helt tömd. Mamma berättar att solen trots allt är på väg ner och tvingar i mig lite pasta. Kämpar med att hålla mig mentalt i schack inför vad som komma skall.  Hinner tänka att ”det är synd att jag inte kan bryta i år, för det kommer bli så jobbigt”. DNF finns ju liksom inte på världskartan för mig idag men jag inser ju att det kommer krävas slit för att ta sig i mål till slut.

Champex-Lac – Trient 72km

Säger hejdå till min familj och springer lika mycket för dem som för mig själv. Såklart jag ska göra dem stolta nu när de kommit hit och kommer spendera hela natten på olika bussar för att möta upp mig i mindre bergsbyar längst med banan.

Från Champex-Lac började alltså en mental kamp som jag aldrig tidigare behövt utstå. Inte en meter skulle komma gratis, och kampen skulle fortgå 12h till. Vilket jag inte visste då, och tur var väl det ;)

Stigning uppför 3e berget blev dock lättare än de senaste 2 och skådespelet när solen gick ner var magisk. Som om solen försökte be om ursäkt för sitt beteende tidigare under dagen..

Vad jag inte visste var att jag plockade placeringar hela tiden. I början låg jag på plats 500 av totalen och nu började jag närma mig 350. Det var inte bara jag som slitit hårt i solen med andra ord. De 17km som skulle genomföras mellan familjemyset kändes som en smärre evighet i alla fall, men när jag äntligen fick plocka på mig pannlampan och springa utför tekniskt i skogen i mörkret upplevde jag för första gången på så många timmar något som kan kallas löparglädje. Blev lite paff och skällde på den och undrade var den varit hela dagen?!

Underbart är dock kort för benen var trötta och de var fortfarande mental kraft i huvudsak som manade dem framåt.

Nådde äntligen Trient efter nästan 13h!

Trient – Vallorcine 83km

I Trient fyllde jag på med energi. Näst sista berget skulle erövras. Generellt så är just ”näst sista” ibland värst. Jag minns när jag för massvis av år sedan tävlade på SM på 100km. Då skulle vi springa 14varv på en 7 km- bana. Det näst sista varvet var ungefär lika jobbigt som samtliga varv innan ;)

Men men, tillbaka till bergen och Trient. Sista biten ner springer man på tekniska stigar nedför och sedan rakt in på service-posten. Här hörde jag snart på nytt stolta vrål från min kära familj och lättade glädjetårar kom. Som jag fick kämpa för varje kilometer idag, men oj vad det var värt bara för att faktiskt få höra deras röster.

Att lämna mamma, syrran och brorsan i Trient för att ge sig ut igen var inte det absolut roligaste. Samtidigt så börjar man känna vittring. Dock så vet man att det kommer ta tid- massvis med tid – innan man når dem igen. Jag var så mentalt inställt på vad jag behövde göra och det var att nå Chamonix. Jag deppade inte längre över att jag inte hade världens bästa löpardag, utan siktet var inställt på dagsverket. Inget kunde hindra mig.

Att påbörja klättring uppför igen betydde att det snart bara skulle vara ett berg kvar. Jag älskar mörkret som infinner sig nattetid. Jag älskar att springa med pannlampan. Det gick inte snabbt vare sig uppför eller utför men det gick framåt. Världen blev lite vacker igen. Det var aldrig enkelt men jag tog mig framåt på sega ben.

Efter 15,5h hördes vrålet igen av mammsen min :) stolta syskon står och hoppar!

Vallorcine – Flegere 93km

Den nästkommande milen var milen som mina hjärnspöken ägde. Nu väntade 1000 höjdmeter och precis samma mil som förra året tog mig  nästan 5h. Förra året lämnade jag mamma i Vallorcine vid 83km, och strax därefter började jag få krämpor i bröstet. Snart kunde jag inte andas utan att bröstmuskelaturen skrek av smärta. Då hade jag kommit halvvägs uppför sista berget och fortsatte uppför eftersom det inte fanns i mitt huvud att man kunde vända.

När jag sprang där i år tänkte jag på hur jag hade haft riktigt ont och på hur jag försökte springa ena stunden och därpå segna ner i diket i mörkret för att det gjorde så oerhört ont när jag försökte utvidga bröstkorgen och andas. Det var de absolut värsta timmar jag någonsin upplevt. Inget jag unnar någon annan någonsin. Och ändå hade jag tagit mig hit i år igen? Vad är det som driver en?

Jag älskar ju löpning och jag älskar ju utmaningar. Jag ska vara ärlig såklart och säga att det nästan skrämde mig att ge mig på det sista berget. Som att det fanns ett dåligt omen över det, ”där Miranda inte kan andas längre” typ.

Varje steg var kämpigt men det var också en revansch. Alla som håller på med sådan här idrott vet att inget är skrivet i sten och att allt kan hända. Jag springer ju för upplevelser och absolut inte för att på något vis skada eller pressa mig själv över gränsen. Det var en lycka och oändlig lättnad att plocka det sista berget. Att nå Flegere där jag förra året fick spendera 6h på en sjukhusbår innan jag kördes ner med ambulans.

Det låter ju oerhört dramatiskt när man tänker tillbaka på det, och det var det. Att däremot äntligen få nå tältet, dricka lite Coca cola och sedan fortsätta vidare, det var minst sagt odramatiskt. Målet närmade sig äntligen med stormsteg och jag hade fått arbeta hårt idag. Klockan hade dött men jag visste att det fanns ett Chamonix om exakt 8km och allt var utför.

Nu var det bara upp till mig att nå det där målet. Efter att ha snubblat på mållinjen förra året.

Flegere – Chamonix 101km

Chamonix uppenbarade sig.

Jag började drämma utför. Benen snubblade ganska okontrollerat utför på de tekniska stigarna. Det var ett riktigt brant parti utför i början och det var fler än jag som fått upp vittringen. Man passerade några löpare som haltade i natten. I övrigt så flög vi fram. Eller flög och flög.. så mycket som man kan flyga efter att ha klättrat 6000 höjdmeter och nästan sprungit lika mycket utför.

Mina ben piggnade till sig mer för varje berg under loppet och nu gick de med kraft framåt. Även om jag var mentalt slutkörd från att ha manat på dem sedan brutalhettan tidigare under dagen.

Nu meddelade jag i alla fall benen med varje hjärncell att vi skulle kubba av bara hel**. Alla som fick sms på mina tider fick ett där det stod preliminär målgång 05.11. Det skulle visa sig att jag skulle plocka en hel halvtimma på den tiden.

Skuttade utför så gott jag kunde i sällskap med en kille. Kändes ganska tryggt att vi drog på ihop på något vis. Benen är ganska instabila så långt in i en tävling, så om man nu ska göra en fartökning kan det ju vara trevligt att någon är i närheten om man skulle braka ihop på vägen i mörkret. For framåt (så mycket man kan fara så långt in i tävlingen) och belysningen i Chamonix kom närmre och närmre.

Snart så snart så slutade den brantaste biten och vägen planade ut. En stor skylt basunerade ut ”Chamonix” i skogen och vägen blev mer lik en stor bred vandringsled. Belysningen var snart på samma nivå som jag vilket betydde att jag var nere på plattmarken?

Världen öppnade sig och vi nådde asfalt under fötterna. Var ska vi? Hur långt är det kvar?

Mötte en funktionär. ”How much left???” och han meddelade ”Un chilometer'”

Här vrålade jag bara rakt ut ”EN KILOMETER” och manande på benen i en långspurt. Vips var min löpkamrat borta bakom mig. Jag plockade därefter en kvinna och en annan manlig löpare direkt. De var som att de stod still..

Jag ökade för varje meter och tog ytterligare några löpare när jag fick till ett äravarv runt staden. Benen levererade som aldrig förr och det var roligt att bränna på för fullt. Ingen aning varifrån krutet kom ifrån men det blev inte sämre av att jag hör vrålet igen ”MIRANDAAAAAAAAA!!!!!” mamma, syrran, brorsan, Anette, Daniel, Per, Peggy och Niklas står och håller Sverigeflagga och TNT flagga framför mig! VILKET MOTTAGANDE kl 04.30 på natten!!

Passerar dem och vrålar lite, sedan runt en liten sväng och så målrakan – där ÄR DEN JU PÅ ALLVAR!!!!!

ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN

Som jag har väntat på den där mållinjen har jag aldrig väntat på en mållinje tidigare. Inte bara 19h37min som det tog idag, utan ett helt jäkla år har jag väntat på att få gå i mål i Chamonix. JAAAAAAAAAAAAAAAA

Lycklig över målgång och är helt mentalt urlakad av att ha matat mig framåt så många timmar. Blir omkramad av alla och får ÄNTLIGEN sätta mig still.. äntligen äntligen äntligen. Som jag längtat….

Åh ljuva underbara känsla att nå mållinjen.

Tid 19h37min. Placering 22 bland tjejerna och plats 304 av totalt 1900 kvalade löpare.

Jag sitter en stund i mål och blir bortskämd av underbara vänner

Massa kärlek i mål i #chamonix. Som jag hade längtat efter denna stund!! Lots of love when I finally crossed the finish line❤️ #youwillneverseemethistiredagain #teamnordictrail #ccc #finishline #finisher #adventure #utmb #utmb2015 #chamonix

Ett filmklipp publicerat av Miranda Kvist (@mirandakvist) Aug 30, 2015 kl. 4:16 PDT

Omtöcknad traskar vi sedan tillbaka till vårt hus. Mödosamt får man av sig löparkläderna. Mamma tappaer upp ett bad. Man glömmer bort att man är 27 år gammal och är bara dotter för ett tag. För att sluta cirkeln dunstar man ner i badet och bara..tar några djupa antetag..

Känslan ”Jag gjorde det” infinner sig i kropp och knopp. Man glömmer nästan bort all kamp för en stund och bara njuter av en värkande kropp. Man skänker några tacksamma tankar till ben och kropp som trots allt levererar när den blir ombedd. På samma gång som hjärnan bearbetar tusen intryck och tankar så sitter man där i badkaret och är helt tom i skallen. Tystnad. Lättnad. Glädje.

Tomhet. Lite ihålig och rörd på samma gång.

 

Stort tack till alla som har följt med på resan. Till alla som peppat och hejat, till alla som orkat bry sig om mina mål och även min besvikelse från förra året. Jag är överväldigad av hur många som ägnat mig en tanke, sms, meddelande, kommentar m.m.inför loppet i år. Tack till pappa som hejat på hemmaplan men även tack till mina älskade glada syskon som följde sin dåre till syster hela natten lång via olika bussturer trots sömnbrist, energitorsk och tveksam fransk busstrafik. N förstår inte hur mycket det värmer att ni flög ner till mig. Och tack till han som fyller min vardag med energi varje dag där hemma. Han som är allt och lite till.

Men vet ni vad. Mest av allt så vill jag ge min mamma en stor kram. För att jag skrämde upp henne något fruktansvärt för ett år sedan, och att jag än idag inte kan föreställa mig hennes sträck när fransoserna inte kunde förklara varför jag plockades av banan. Mitt i natten stod hon i Chamonix och fick veta att en ”läkare skulle tala med henne”. Ändå tvekade hon inte på att åka med i år och vara med mig hela vägen igen. Mamma, vi gjorde det. Det här var för dig :)

Som ni märker är känslorna lite överväldigande. Men jag tror också att det är just därför vi gör sådant här, vi som gör det. Jag känner aldrig känslor lika skarpt som inför , under och efter sådana här utmaningar. Nervositeten går inte att jämföra med något annat, tomheten , tröttheten, lättnaden, pushandet, segheten, glädjen av att vara i mål osv. Alla känslor förhöjs och man känner helt enkelt att man lever. Mer än vanligt.

Så tack och god natt. Jag hoppas ni uppskattade min skildring…

Nästa gång blir det nog ett helt varv runt. Då lär man få böla som en bebis igen i Chamonix.. :)